onsdag 10 september 2014

Zlatan

Jag har ingen aning om vad detta är för svamp men den ser så ...sprängfull ut att jag var tvungen att fota den. 
I Sverige får man säga vad man vill (inom rimliga gränser). Det är det absolut bästa med Sverige. Det kanske är därför vi är så annorlunda här. Vi känner oss fria att uttrycka oss. Vi kan stångas med ord tills vi förstår varandra. Vi är vana att få säga vad som helst och inget är heligt. (Utom kungen då som måste tilltalas med hans majonnäs...ööööh jag menar Hans Majestät och resten av hans familj. Säger man du till dem så hamnar det på löpet;)) Sen får man inte, eller får och får, man kanske aktar sig för att rita rondellhundar. Men annars kan man säga vad man vill (man får också klä sig i stort set hur man vill utom på jobbet). Vi får ju rösta hur som helst också. 

Sen måste man också akta sig för att välja fel ord i vissa sammanhang som har med etnicitet att göra. Annars riskerar man att inte vara PK och det är otäckt. Det gäller att hålla sig up to date med vad folk vill bli kallade, och det är inte alltid lätt att veta. Hörde ordföranden i Unga Romer kalla sig själv zigenare...ett ord jag inte längre tar i min mun. Jag undrar när ordet antiziganism kommer behöva ändras till antiromsk.
Någon kan alltid bli kränkt. Och det alldeles oavsett om man hade haft för avsikt att kränka någon alls. Jag har en smygande känsla av att vi börjar bli mer försiktiga.

Jag försökte hänga med i debatten kring Stina Wirsén och hennes lilla hjärtat. Jag är nämligen ett stort fan av systrarna Wirsén. Men jag orkade inte höra allt snack. Hur hon än förklarade ville inte alla PK-personer lyssna. Hon var ute i kylan. 
Jag lät nyligen barnen lyssna på Astrid Lindgrens uppläsning av Pippi i Söderhavet (jag tror det var den) men vi var tvungna att stänga av för hon använder ett icke PK ord minst 20 gånger under fem första minuterna och ja....man vill ju inte att barnen häver ur sig något på dagis (nu tror jag dock att de kloka fröknarna där inte skulle hetsa upp sig, men ändå). Jag har en smygande känsla av att den boken inte läses så ofta längre.

Sen kom HEN. Ett ord som jag verkligen inte begriper mig på. Men det beror tydligen på att jag inte förstår alla utsatta personers känslor kring detta. Jag anpassar mig och har en smygande känsla av att jag är en dinosurie.

Idag hörde jag på P1 om en grupp på nätet där alla som fick uttala sig var rasifierade (ett hyfsat nytt ord för mig som jag inte riktigt begriper men OK). Var man inte det (rasifierad) fick man inget säga. Reportern på P1 som intervjuade den kvinna som höll i trådarna berättade att han varit ganska mycket i Afrika och som vit fick han gå under namnet "vitingen"..."Var jag då rasifierad?" frågade han kvinnan som betecknade sig själv som svart. "Nej sa hon, för även om Afrika mestadels består av svarta människor så är ändå den vite mannen norm. 
Således var den enskildes upplevelse noll och intet värd för han är i ett överläge på grund av kolonialismen. Punkt slut liksom.
Han tog också exemplet om hurvida Peter Wolodarski skulle få luft i deras forum. Han är ju av utländsk och judisk härkomst. Det tyckte hon väl inte för han kunde ju uttrycka sig i hela DN. Jag har en smygande känsla av att hon missade hela poängen.
För tydligen finns här grader i helvetet. Och hur man graderar olika människors utsatthet är svårt att veta för bara vissa sitter med facit. Och tydligen får man inte ha ett ord med i laget om annat än det man själv upplever.

Jag som är "vit" kvinna undrar nu var i hackordningen jag kommer. För mannen är ju bäst, helst om han är vit. Men är jag närmare normen än en judisk vit man? Eller är jag i överläge som är ickejudinna...Hur står jag mig i förhållande till en spanjorska..och ja det blir svårt att diskutera detta när man bor i ett rikt land, har en bra utbildning och har ett hus och en bil (saknar fortfarande häst och apa). Jag är i stort överläge jämfört med väldigt många här i världen. Men jag har en smygande känsla av att jag ska få säga något om sånt ändå.

Det var lite lösa funderingar och NOTA BENE, jag kan ingenting om allt detta och har aldrig känt mig diskriminerad så vad vet jag!?! Däremot har jag blivit tafsad på. Av män. Väldigt mycket på en resa i Indien. Fast det har väl inget med detta att göra? Och en gång var en kvinnlig kirurg väldigt dum emot mig i en operationssal...så pass att narkosläkaren undrade om jag var OK. 
Det kunde hon komma undan med för att hon var min överordnade...Jag kallar det att bli orättvist behandlad eller förnedrad. Och det har jag blivit. Många gånger av vad jag skulle kalla idioter, eller stackare kanske. Som går igång på att trycka ned andra för att de själva har det svårt med självkänslan. Jag har en smygande känsla av att detta inte hör till saken...Men jag har definitivt befunnit mig i underläge och försökt hantera detta. Jag har en smygande känsla att många människor tycker att jag inte har förstått vidden av att vara rasifierad. (Och det är mycket möjligt, jag bara tycker att man ska få ha rätt att uttrycka sig).

Men visst finns det strukturerad diskriminering och visst finns det sammanhang där en i underläge blir trakasserad. 
Det märks även när en ensam  "vit" man jobbar inom ett kvinnodominerat yrke...Såklart är inte detta något bra. Såklart ska man slå larm, direkt. På plats. Men DÅ riskerar man mycket. Jag skulle aldrig kunnat stå på mig i den operationssalen eller säga ifrån på det där indiska tåget där jag var väldigt ensam (fast vi var två vita kvinnor) bland säkert 100 män.

Nog om det.

Jag såg en intervju med Zlatan igår. Han fick en fråga om en armbåge i ansiktet på en motståndare..."Jamen, han är väl 1,50-1,60 och då är man i höjd men min armbåge" end of story. Han har även sagt saker om damfotboll som icke uppskattades. På Facebook följde nedsättande och hyllande kommentarer angående Zlatans person. Han skiter i vilket. Han säger vad han vill. Ingen kan hota honom. Han skulle antagligen få spela i landslaget även om han sa rakt ut att tränaren var dum i huvudet och körde en lam bil. Han befinner sig i ett suveränt överläge.

Madonna lägger ut saker på Instagram. I somras handlade det ibland om Gazakonflikten. Det blev hurrarop och raka motsatsen. Kommentarerna strömmar in men hon håller sig för god för att läsa och kommentera antar jag. Nuff said från hennes sida. Hon och Zlatan gör vad de vill. Och hon skulle kunna be påven dra åt helvette utan att hennes stjärnstatus skulle hotas. Sinead O´Connor hade väl en tröja där det stod att hon gillade påven för han rökte på....då blev det livat. 

Jag skulle gärna vilja säga vad tusan som flyger in i huvudet på mig utan att behöva bry mig om konsekvenserna (inte för att såra någon då men om stora grejer...som....att... jag inte heller tycker att damfotboll är jättekul att se, eller damhockey...Jag ser däremot gärna på damcurling).
Fast jag skulle akta mig för att rita rondellhundar, det verkar väldigt farligt, jag kan inte rita förresten så det blir inget av det. Tänk om alla människor kunde uttrycka sig helt fritt (inom lagens gränser) utan att riskera avsked, utfrysning och hot. Det vore väl en bra värld. Då skulle vi verkligen kanske komma någon vart?

Jag vet inte om det fanns någon slutkläm här annat än att vi ska vara väldigt rädda om vårt fria ord. Och även den som tycker olikt har rätt att tycka. Har man motsatt åsikt kan man säga det. Och man behöver inte vara vit sexbarnsmamma i förorten för att förstå hur det kan vara en vanlig dag när maken är på jobbet till midnatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar